hultsfred och träningsabstinens
Hultsfredsfestivalen kan jag sammanfatta med orden trevligt och regn. Jag gillar verkligen festivallivet, i en vecka. I år blev det några dagar för länge faktiskt, om inte annat så för många dagar med för mycket regn. Ljudklipp på fem sekunder drev oss tokiga i sju timmar tills polisen kom och bad dem stänga av, det pratades banansallader, skrattades, gräts och var lite mindre tokigt än tidigare år. Nästa år blir det till att ställa upp tältet på funktionärscampingen, så att man kan komma ifrån allt under de timmarna man vill sova.
Som vanligt så är jag dålig på att använda kameran så de två små ynka bilderna som dyker upp här är snodda.
Idag har det inte varit många knop alls. Det regnar och mina stackars fötter är helt trasiga och utan hud där det tidigare var vattenblåsor.
Har degat framför TVn och tittat på film tillsammans med T, imorgon ska min träning dra igång på riktigt igen. Då tänker jag allt cykla även om det regnar, för nu efter en vecka på Hultsfred och en veckas sängliggande pga dunderförkylning så håller jag på att bli tokig för att jag inte fått träna. Abstinensen är fruktansvärd.
Nästa år står Stockholms maraton på mitt schema och tills dess måste jag ha fått upp min kondition på topp igen. Vätternrundan pratas det också om, pappa är sugen och jag är inte svår så. Vet dock inte om jag ska köra på att genomföra både och eller hur jag ska göra. Sen saknar jag dessutom en bra cykel och tillbehör, har någon detta undanstoppat så snälla ge mig!
Utöver träningsabstinensen så finns det även en loppisabstinens som ligger och gnager i mig. Jag vill handla gamla fina, slitna möbler. Inreda en lägenhet och ställa vackra, gamla burkar och skålar i mina skåp. Jag vill ha ett lantigt kök. Har någon bra tips på vart man kan finna bra loppisar i Kalmartrakten så ge mig dem! Och vill någon dessutom följa med så tänker jag inte gnälla det minsta.
Nu ska jag åter bege mig ut till skogen där Stacia som sitter ensam. Meche är tyvärr borta nu och det är något som gnager mig fruktansvärt mycket. Vi fick tyvärr inte bukt på problemet och det fanns inget som någon veterinär kunde göra då jag rådfrågade även dem om problemet. Livet går väl dock vidare och jag försöker att inte gräva ner mig helt, tycker mest synd om Stacia och jag misstänker att jag lär skaffa henne en ny kompis i framtiden så att hon slipper att spendera flera timmar helt ensam.
